När jag var 14 år gammal hamnade jag i en depression, och den utvecklades till en  så pass allvarlig ätstörning som nästan ledde till anorexia. Men nu i efter hand tror jag att jag hade det.
Det är en jätte lång historia men får berätta lite i taget.
Det första halvåret visste ingen om min ätstörning. Men sen upptäktes den. Folk runt om kring en skulle ha super koll på vad man åt eller att man åt. I ungefär 1 1.5 år till 2 år hade jag det. Det var hemskt jobbigt inte bara för mig utan för alla runt omkring en. 
Jag fick gå på en massa möten och fick all hjälp dom trodde jag behövde. Jag trivdes inte alls på dom där mötena utan jag ville bara där i från. Efter en lång tids kamp fick jag sluta gå på alla möten.
Jag sa att jag kunde bli bra av mig själv, men de var det ingen som trodde på.
Men när jag som sagt äntligen fick sluta gå på dom där mötena, bestämde jag mig för att jag skulle hjälpa mig själv att bli bra. 
Så jag bestämde mig. Det här var inte jag. Den Madelene som mådde bra älskade mat, att vara glad och att orka med saker och ting. Den sjuka Madelene orkade inte skratta, orkade inte leva helt enkelt. 
Så jag valde att börja arbeta med mig själv.
Folk trodde ju inte att jag skulle överleva utan dom här mötena. Men när jag fick sluta på dom och hade bestämt mig för att bli bra, så blev jag bra.

Det jag menar är inte att man inte ska ta emot hjälp för det ska man. Men det kanske finns dom som blir bra på egen hand och det är inte alls många kanske 1 av 1000. Men jag kanske var just en av dom.
Så jag tror att man ska ta emot hjälp och ta emot hjälp av sig själv. För ingen känner dig bättre än du själv.

Åter igen det jag menar är att man är värd ett bra liv. Man är värd att äta gott och leva bra.

ALLT GÅR INGENTING ÄR OMÖJLIGT.