Varning

Jag kan bara berätta vad jag har varit med om. Dom singnaler man ska vara uppmärksam på, en själv och människor i sin omgvning.

En ätstörning kommer oftast i från en längre depression. Eller tex. media och olika tidningar.
En depression kan vem som helst få. Att få en depressinon behöver absolut inte leda till en ätstörning men i mitt fall gjorde den det. En depressinon kan man ganska lätt få i tonåren, då det händer mycket.  

Det man bör vara uppmärksam på är ju förstår om personen i fråga verkar ha en depression.

 Då kan man parata med personen eller om det inte går försöka skaffa annan hjälp utav tex. kuratorn på skolan.

Men pressa inte personen utan ha läget under kontroll och låt han eller hon komma till dig.

Om det har hunnit utvecklas till en ätstörning då. Ja vad gör man ?
Men all sannolikhet mår hon inte bra, nått har hänt.

En person med en ätstörning äter ju förstås för lite och tränar för mycket.

Man kan inte tvinga en person att sluta träna eller börja äta det funkar inte. Det man kan göra är att prata, fråga hur hon mår? fråga vad som är fel?,får du inge svar, tjata inte.  Om man kan parata med personen så kanske man kan kompromissa om att hon inte ska träna mera än tex. varannan dag och att om hon tränar så måste hon äta efteråt.

Känner man att man inte klarar det själv eller att personen inte lyssnar, eller inte vill MÅSTE man se till att få hjälp. tex. ( Ungdomsmottagingen)

Vi säger att hon väger ca 55 kg är 1.60 lång. Går hon ner till ca 45 kg. Blir hon väldigt smal.
Det var vad jag gjorde. Min mamma och pappa fick hjälv utav ungdomsmottagningen. Men det var jag som sen inte ville ha hjälp men det är en annan sak, det kan ni läsa om i Ätstöring, Hemska sjukdom.

Grejen var den att dom inte tog min ätstörning på allvar. Hon tyckte att om man inte vägde under 43 kg så var det ingen fara. Hon visste då inte ens hälften av vad jag gjorde. Dessutom satt min mamma med och då ville man ju inte säga allt, så tänk på de om ni ska vara med eller inte på alla möten.
Det jag vill komma fram till är att om ni inte är nöjda med hjälpen så får ni inte ge er sök vidare.

Nu blev jag ju bra på egen hand. Men om jag hade varit en person som inte blev det så skulle dom satt in mera hjälp på en gång tycker jag.

Som sagt hon tyckte inte det var någon fara med mig. Men det kostar ALLA mindre om dom sätter in hjälpen på en gång. Varför ska man vänta tills personen väger 35 kg. Då det tar tid att bli bra + att man kanske måste bo på något form av hem.

Komentera gärna hör av er om ni vill.




 


Hemska sjukdom

När jag var 14 år gammal hamnade jag i en depression, och den utvecklades till en  så pass allvarlig ätstörning som nästan ledde till anorexia. Men nu i efter hand tror jag att jag hade det.
Det är en jätte lång historia men får berätta lite i taget.
Det första halvåret visste ingen om min ätstörning. Men sen upptäktes den. Folk runt om kring en skulle ha super koll på vad man åt eller att man åt. I ungefär 1 1.5 år till 2 år hade jag det. Det var hemskt jobbigt inte bara för mig utan för alla runt omkring en. 
Jag fick gå på en massa möten och fick all hjälp dom trodde jag behövde. Jag trivdes inte alls på dom där mötena utan jag ville bara där i från. Efter en lång tids kamp fick jag sluta gå på alla möten.
Jag sa att jag kunde bli bra av mig själv, men de var det ingen som trodde på.
Men när jag som sagt äntligen fick sluta gå på dom där mötena, bestämde jag mig för att jag skulle hjälpa mig själv att bli bra. 
Så jag bestämde mig. Det här var inte jag. Den Madelene som mådde bra älskade mat, att vara glad och att orka med saker och ting. Den sjuka Madelene orkade inte skratta, orkade inte leva helt enkelt. 
Så jag valde att börja arbeta med mig själv.
Folk trodde ju inte att jag skulle överleva utan dom här mötena. Men när jag fick sluta på dom och hade bestämt mig för att bli bra, så blev jag bra.

Det jag menar är inte att man inte ska ta emot hjälp för det ska man. Men det kanske finns dom som blir bra på egen hand och det är inte alls många kanske 1 av 1000. Men jag kanske var just en av dom.
Så jag tror att man ska ta emot hjälp och ta emot hjälp av sig själv. För ingen känner dig bättre än du själv.

Åter igen det jag menar är att man är värd ett bra liv. Man är värd att äta gott och leva bra.

ALLT GÅR INGENTING ÄR OMÖJLIGT.

RSS 2.0