Tjena.
Nu är det Ellen som skriver igen.
Idag var jag hemma från skolan, hjälpte pappa lite och städade hela övervåningen å fixade lite.
Sen kom Maddis hem från stallet och vi satte på oss skidor och ner till sjön och åkte där.
vi åkte runt lite och till valludden, underbart väder också.
ja, va ska man säga, Maddis ramlade ett antal gånger och skyllde på skidorna :P

Puss&Kram

Det var du, du som lärt mig allt, Det var du som lärde mig att stå stadigt på båda benen.
Dom gånger jag mådde dåligt fanns du alltid där, du lyssnade jämt och sa dom rätta orden.
Jag vill tacka dig, tacka för dom 14 år, 9 månader och 5 dagar med dig mamma.
Jag fattar inte att detta har hänt, jag behöver dig, Vi behöver dig, men som vi lovade, vi ska klara oss. Det känns så tomt.
Du lärde mig vad som är rätt och fel. Du lärde mig att tro på mig själv och acceptera livet som det kommer även om det är svårt.
Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. 
Är det verkligen meningen!? Att må så fruktansvärt dåligt i 4 år, och bara kämpa och kämpa och se frammåt och aldrig klaga, men bara få dåliga besked?
Är det meningen att vi, Pappa, Madde, Anna & jag, släkt och vänner ska må såhär dåligt? Att livet ska vara slut när man är 43.
Mamma, lova att ha det så bra du kan och att du inte saknar oss för mycket. Att du gör allt du vill nu, gympar, sjunger, jobbar.
Jag älskar dig <3  

Av Ellen ottnargård;  eellenlinnea.blogg.se